Denna text skrevs ursprungligen för Människohamn, men kom inte med i boken.

 

Män med ögon som blåbär och mjölk
Ingen visste var de hade kommit ifrån, en dag i juni var de bara där. De hade köpt Oskarssons gamla kåk, tre män med ögon som blåbär och mjölk. Utspädda, vattnigt blå, nästan genomskinliga. Man mötte inte gärna deras blick.

 

De levde ett till synes normalt sommarliv: Grillade i ljusa sommarkvällar, spelade krocket och boule. Ibland hördes musik inifrån huset, mest gamla fina låtar. Elvis, Tom Jones, Dusty Springfield. Framåt tolvtiden var det släckt. Oftast.

 

Vi visste ingenting om dem och ingen ville ta sig för att tala med dem. Alltså spekulerade vi. Det talades om perversioner, missbruk, droger. Ondska. Det gick inte att tänka sig att tre män med ögon som blåbär och mjölk skulle bo tillsammans om inte ondska i en eller annan form var drivkraften.

 

Till utseendet var de tre männen inte alls lika.

 

En av dem var en vältränad man i fyrtioårsåldern som kunde ha varit stlig. En var rejält överviktig och hade en på alla sätt tung kropp: sluttande axlar och ett huvud som verkade sitta fast direkt på bålen. Den tredje var en kamrerstyp, någon man kan vänta sig att hitta på låt oss säga Riksantikvarieämbetet: spinkig kropp, glasögon och nästan inget hår på huvudet.

 

Det gick inte att tänka sig att de skulle vara släkt, eller ens vänner. Ingen skulle ha hittat på att koppla samman de tre männen om det inte varit för att de bodde tillsammans och att alla hade ögon som blåbär och mjölk.

 

Var det då ingen som försökte tala med dem?

 

Nej.

 

Man måste förstå det intryck männen gjorde. Låt oss säga att de satt på bänken utanför handelsboden och åt på varsin glass. Att man gick förbi och kunde ha slängt ur sig någon kommentar om vädret eller den nya sortens Magnum som den överviktige mannen satt och slickade på.

Det gick bara inte. Det var som att det skulle ha suttit tre tydligt förståndshandikappade kineser där. Man kunde inte tilltala dem. Man visste inte om de skulle förstå vad man sa, vilket svar man skulle få, vilka konsekvenserna kunde bli.

 

Ja. Precis så var det: Man kunde inte överblicka konsekvenserna. Alltså lät man bli.

 

Männen hade en båt tillsammans, som de tycktes ha allting tillsammans. En Buster i aluminium med en 50-hästars Johnson. De gjorde utflykter. Man hade sett den där båten uppdragen eller förtöjd vid ett stort antal öar, ja, det tycktes rentav som om männen systematiskt besökte alla öar som fanns att hitta, ner till minsta kobbe.

 

Ofta såg man också männen. De betedde sig som folk gör mest. Satt och solade, badade, gick runt öarna och tittade. En cd-spelare på klippan spelade de gamla fina låtarna, Supremes och The Platters. Hade det varit en man och en kvinna med ett barn så skulle de ha gjort allt rätt. Men nu var de tre män med ögon som blåbär och mjölk och vi ängslades.

 

Kanske skulle det ha varit annorlunda om Oskarssons kåk hade legat mera avskilt. I skogen eller på Norrudden. Men nu låg den mitt i byn och man tvingades passerade den på väg till och från handelsboden. Man såg de där männen dagligen och framåt mitten av juli kunde vi lägga ännu en sak till listan: de blev inte solbrända. Deras hud var lika blek som i början av sommaren.

 

Det gick knappt att titta åt deras håll längre. Oskarssons tomt blev som ett köldhål man rusade förbi. I ögonvrån kunde man se de tre vita gestalterna kasta pil eller pyssla med trädgårdsmöblerna.

 

Hörseln kan man inte stänga av på samma sätt. De gamla fina låtarna lät inte lika fina längre. Kör igång ”You can´t hurry love” på vilket party som helst och folk måste upp och röra på sig. När samma sång hördes från Oskarssons tomt var det inte svårt att hålla sig för skratt.

När männen övergick till Ulla Billqvist var det först en lättnad. Sedan blev det värre. Varje gång man passerade kunde man vänta sig att få höra

”Min soldat” skära sommarfriden i stycken.

 

Vi hade tyckt om den sången, ja, vi hade tyckt mycket om den sången. Inte nu längre. Det fanns något olycksbådande över den där spröda stämman på den knastriga gamla inspelningen:

 

”Men nu är den tiden längesen förbi.
Jag såg på hans fotografi … ”

 

Någon av de modigare ibland oss rapporterade att hon hade sett männen dansa. Sakta, liksom drömmande hade de rört sig över gräsmattan i takt till musiken:

”Men det gör detsamma för han är min soldat
Någonstans i Sverige … ”

 

Vi satt utanför affären och visste inte vad vi skulle ta oss till. Man vågade inte åka ut på sjön längre, kanske man stötte på männens båt. Man ville inte göra något av det som männen gjorde. Alla sommarnöjen hade förlorat sin färg och lyster, blekts ut till vattnigt blått som blåbär och mjölk.