” Människohamn hakar tag direkt, och en föreställningsvärld där liv kräver död, offer sin belöning och brott straffar sig verkar lika rimlig som den förtvivlade pappans övertygelse om att dottern finns kvar i det skeva huset de bodde i på ön, och meddelar sig med honom på olika rörande sätt.”
Aftonbladet 080527

"Ajvide Lindqvist skriver varsamt fram sin sköra, mångtrådiga historia samtidigt som jag som läsare sitter andtrutet fångad i dess spänningslitterära dramaturgi. Han låter berättelsen om Anders och Maja bli en del av ett mycket större skeende om ett hav som ger och tar, om öar som långsamt höjer sig ur vattnet och om det förbund människorna på Domarö en gång slöt med detta hav. Steg för steg tvingar han mig att omtolka skeendet. Och till slut tänker jag att det Anders sörjer inte är ett dött barn, utan detta att vara far till ett barn som inte är som alla andra. Därigenom mynnar till slut den skräck romanen frammanar, och den sorg som Anders tar sig igenom, ut i försoning och bergfast kärlek."
G-P 080526

”Så blir Människohamn inte en otäck berättelse om de stora fasorna, utan om den lilla människans ynkliga livsvillkor. Jag kan faktiskt inte beskriva detta som något annat än en samtida remake på Uppenbarelseboken.”
Expressen 080527

"Själv har jag svårt för både skräck- och fantasy-genrerna. Men jag tror mig känna igen en god bok. Och en sådan är Människohamn. Där finns de djuplodande porträtten. Där finns de mäktiga naturbeskrivningarna. Där finns genrebilderna. Där finns humorn, kärleken och ömheten. Och vid sidan av detta också spänningen, som drar in även mig i sin magiska trollkrets, hur jag än stretar emot."
Dalarnas Tidningar 080527

"Ajvide håller en jämnlåg spänningsnivå. Det magiska uppenbarar sig som en lätt förskjutning av det vi kallar verklighet, man kan inte vara säker på vad som är vad. Då och då förhöjs spänningen i toppar, emellanåt till skräckel snarare än ren skräck. Åtminstone undertecknad blir vid något tillfälle lätt illamående.
Gestaltningen av vardagsliv, förhållandet barn och förälder, längtan efter kärlek och en del mänsklig misär är en styrka. Mitt i detta skjuts de magiska krafterna in - och det på ett sätt som aldrig tappar i trovärdighet. Allt är skrivet med ett rasande bra språk."
Kristianstadsbladet 080527

"Otroligt läskigt och samtidigt med en avväpnande svart humor i botten.
På ett ställe i boken resonerar ­Ajvide Lindqvist en smula med sig själv om hur man alltid förlorar spänningen när monstren får kropp. Det osedda, det okända är ju alltid det som föder lockelsen i att skrämmas. Det är genrens ­begränsningar. Det är vägen dit som gäller. I "Människohamn" är det Anders envisa sökande efter dottern i kamp mot en oregerlig makt i havet. I all sin effektfulla monsterskrud blir det en berättelse som är något av de mest gripande jag läst om den gränslösa kärleken till ett barn."
DN 080524

"Styrkan i John Ajvide Lindqvists berättande - paradoxalt nog med tanke på att han skriver skräckromaner - är den påträngande och etsande skarpa realismen. I många avseenden går det att se hans författarskap som en självklar utlöpare av den kraftfulla svenska traditionen av arbetarskildringar, även om det samhälle som nu skärskådas har förändrats och därmed kräver andra perspektiv och nya berättargrepp."
Ystads Allehanda 080527

" ”Människohamn” är en väl fungerande blandning av släktkrönika, glesbygdsskildring och spökhistoria, där de osaliga åker flakmoppe och citerar Smiths-texter och människorna dricker malört och sluter förbund med övernaturliga larver. Berättelsen rör sig skälvande men oförväget över den tunna hinnan mellan handfast verklighet och oförklarlig mystik, och bärs av ett nära nog perfekt gehör för detaljer, miljöer och stämningar."
SvD 080527

"Efter avslutad läsning kan konstateras att Människohamn är Ajvide Lindqvists största satsning hittills, språkligt och berättartekniskt, kanske även tematiskt. Om den också är hans mest lyckade bok ska jag låta vara osagt. Måhända har bredden förtagit något av spänningen och koncentrationen, möjligen var den stora berättelsen, med starka personporträtt och väl sammanhållna episoder, den här gången mer minnesvärd än den kusliga stämningen, de otäcka detaljerna.
Men också för den som läser i förhoppning att bli skrämd finns avsnitt att se fram emot. Alla som därtill har förmågan att uppskatta en god berättelse bör läsa Människohamn."
Borås tidning 080526

"Men styrkan i Ajvides berättelse ligger inte i skräckmomenten. Visst kommer de till synes döda tillbaka, och visst förekommer inslag av andra dimensioner och dunkel magi. Ändå blir det aldrig riktigt läskigt. Snarare fastnar jag för personporträtten.
Den sörjande pappan är så hjärtskärande att jag tar till lipen flera gånger under läsningen. Och när Anders blickar tillbaka på sitt tidigare liv blir det också en lysande barndomsskildring och familjekrönika - skärgårdsoriginalen som befolkar ön ruvar på gamla hemligheter som sträcker sig många generationer tillbaka.
”Människohamn” når inte upp till debuten ”Låt den rätte komma in”, som var ett sant mästerverk. Men bra är det. Riktigt bra."
Stockholm City 080601

"Men ”Människohamn” är mycket mer än en läskig spökhistoria och en trovärdig berättelse om den ohyggliga sorgen efter ett barns död. Det är också en roman om livet i skärgården, långt från Astrid Lindgrens saltkråkeidyll. Det handlar om hur generationer av fiskare slitit för att klara livhanken, om mytiska smugglarfärder i det förflutna, avskydda ”badisar”, och snåriga släktrelationer. Och allt skildras med havet som utgångspunkt. Det stora, mäktiga och djupa vattnet som oförutsägbart kan roffa åt sig ännu ett människoliv närhelst det har lust.!"
Södermanlands Nyheter 080602

"Lindqvists författarskap rör sig hela tiden i gränstrakterna mellan det begripliga och det fantastiska. Hans stil är mättad och ibland är det som att dricka stark nedkokt buljong; få är de onödiga orden, få är också de storslagna gesterna. ---
----  För mig framstår John Ajvide Lindqvist som en av de riktigt intressanta samtida författarskapen."
Norrköpings Tidningar 080604

"Jag vet inte riktigt hur det går till, gestalternas starka närvaro är bara där. Och det är kanske det som är den här romanens storhet: att man inte genomskådar konstruktionen. Det är kanske rentav en sorts trolleri."
Hallandsposten 080612